Senaste inlägg Populäraste inlägg

Få senaste inlägg automatiskt

Micke Gunnarsson frågar om vi lever eller överlever…?

Av Hands in Union, 9 december 2015

I tisdags fick jag via mitt engagemang i Hands in Union, möjlighet att lyssna på en föreläsning av Micke Gunnarsson på Kristianstad Österlen Airport. Micke är i grunden barnskötare och har även arbetat som lärare och är också en väldigt engagerad trebarnspappa. Från dessa erfarenheter och kunskaper hämtar han visdomar och levererar mycket tänkvärda insikter till oss i publiken.

micke2

Det märks att han brinner för det han gör. Han har en genuin vilja att verkligen vilja förändra förhållandena för barn och ungdomar och han vill få oss att se att det handlar om oss vuxna, vi som föräldrar, pedagoger eller medmänniskor och hur vårt sätt gentemot barnen är, snarare än att ”problemen” ligger hos barnen. I sann ”personlig utveckling”-anda, påpekar han för oss att han tror att den viktigaste punkten för oss människor att lösa, inte är hur vi räddar miljön, hur vi slutar kriga, eller hur vi löser världsproblemen, utan det viktigaste av allt, handlar om att vi ska börja älska oss själva. Det kan verka litet i det stora hela, men det är i detta hela grunden ligger. Börjar vi alla att älska oss själva, löser sig det andra per automatik. Allting börjar inifrån, säger Micke och jag nickar instämmande.

Micke bjuder väldigt på sig själv och berättar historier både från sitt yrkesliv, men även från sitt privatliv. Han är väldigt öppen, vilket skapar en känsla av ett nära möte, mellan honom och oss i publiken.

Överlever du eller lever du? frågar han oss. Han berättar att han gjort det till rutin att varje morgon tacka för dagen. Han tackar för att han vaknar en dag till. Det är inte alla som gör det, påminner han oss. Livet är kort, kanske vi får 80 år, om vi har tur. Väljer vi att vakna varje morgon och sucka och känna; åååh ännu en dag, ännu en vecka, så kommer det kännas oändligt långt och tufft att ta oss igenom, säger Micke. Han ber oss försöka komma ihåg att vi inte bara ska leva, utan att vi också ska försöka ha roligt denna lilla tid, som vi är här. Det som du fokuserar på växer, så försök fokusera på det positiva, menar han och tillägger att han därmed inte menar att vi ska vara glada hela tiden. Är du ledsen, så gråt, är du glad, så skratta. Känn alla känslor, men försök att fokusera på det bra sakerna i ditt liv och inte tvärtom.

Micke glöder när han vill förmedla för oss att i varje människa, i varje barn finns en sol och vi måste jobba på att försöka se solen. Det är så lätt att se molnen bara. Han ber oss räkna upp hur många röda färger vi ser runt omkring oss. Jag hittar 15 och mitt ego känner sig lite stolt över att vara så observativ. Han frågar hur många som såg mer än tre och vi är många som räcker upp handen.  Mer än tre… blåa saker, säger Micke och vi känner oss lite förvirrade. Det är ju precis så säger Micke. letar vi efter det röda, ser vi inte det blåa. Letar vi efter molnen, ser vi inte solen, fast solen finns ju där hela tiden. Han berättar historier från sin tid som pedagog i skolan. Hur han blev varnad av övrig personal för vissa barn, barn som ansågs stökiga och helt utan chans till bättring. Barn som Micke träffade, visade sitt intresse för, med andra ord barn som blev sedda av Micke och positiv förändring skedde i dessa barn. Det värmer i hjärtat av att höra dessa historier. De här barnen är så vana att bli skällda på, att få höra att de inte kan, att de inte duger som de är. När Micke pratade med dem, med empati, med förståelse, med tillit, växte de och deras sol trängde igenom molnen.

142

Micke är också en väldigt engagerad motständare av de kepsförbud som har funnits runt om i våra skolor. Tänk vad det är vi förmedlar till våra barn när vi ber dem ta av sig sina kepsar, säger han. Det finns överhuvudtaget ingen respekt i det tilltaget. Micke jämför det med att han skulle säga till oss när vi kom in på föreläsningen att vi skulle lägga våra smycken i en hög och de som hade scarfsar fick lägga dem i en annan hög. Då hade vi som vuxna människor känt oss väldigt illa till mods och tänkt att vilken människa, här vill jag inte vara. Detta förmedlar vi som vuxna till barnen via kepsförbuden, säger Micke och hur ska vi då vinna deras respekt senare?

Micke leverar sina historier med väldig inlevelse och på ett väldigt smittsamt, roligt sätt, hade det inte varit för att det handlar om ett så viktigt ämne, så hade han stundom kunnat platsa på en ståupp-scen. Sedan blir han allvarlig igen och insikterna och poängerna går hem hos oss i publiken.

”Livet är alldeles för viktigt att ta på fullaste allvar”, är något som Micke brukar återkomma till. Vi lever här i kanske åttio år. På en liten boll, kallad Jorden, som snurrar varv efter varv. En liten, liten boll i ett stort universum. Vi måste ha perspektiv, menar Micke. För hur viktiga är de sakerna som vi kan gå igång och oroa oss för? Han visar att han får en fläck på sin byxa, precis innan jobbet och hur han blir helt stirrig över detta. -Hur ska det gå, ska jag gå omkring med en sån här fläck hela dagen? Då är vi i vår egen lilla bubbla,förklarar Micke, men om vi backar lite och ser den där lilla, lilla bollen snurra runt… hur viktigt är det egentligen då, de problem vi går och tänker på? Perspektiv, säger Micke igen och jag kan inte annat än att hålla med. Detta är något jag själv försöker jobba med, när jag möts av jobbiga situationer i livet. Då försöker jag se mitt hus, i min lilla by, i lilla Skåne, i lilla Sverige, på den där lilla planeten i ett oändligt stort universum, för att få ett annat tänk kring det hela. Fungerar inte alltid, men oftast tar det i alla fall bort den värsta oron.

Han frågar oss om vi har varit övermogna någon gång. Så där präktigt mogna, som vi vuxna kan vara, när vi slutar ha roligt, bara för att vi är vuxna. Micke berättar om en händelse när han var på badhus själv, utan barn och kom på sig själv med att känna sig övermogen. Då han egentligen ville åka rutschkanan, men att hans vuxna roll hindrade honom, höll honom nere, man ska ju helst inte göra bort sig. Men sedan fick han mod till sig och gjorde det i alla fall och barnet i honom berättar för oss att han minsann slog banrekordet för dagen, han gjorde det snabbaste åket och vi skrattar medkännande åt detta. Ha roligt! är hans budskap till oss. Precis som barnen njuter av att ha roligt, så måste även vi vuxna bejaka detta. Ha roligt!

Micke pratar om något jag själv tycker är väldigt fantastiskt, nämligen Internet och möjligheterna med Internet, nu när vi har kopplat ihop en hel värld. Han ber oss vuxna att inte alienera oss från barnen och deras uppkopplade värld, utan ta del av den, förstå den, för att från det kunna möta barnen på ett annat plan. Idag växer små barn upp med att det inte är något konstigt att man är ett par tangenttryck ifrån all kunskap. All världens kunskap finns i dag samlad i deras byxficka, i deras telefon, eller i deras dator, säger Micke. Alla deras vänner finns också där, ett litet knapptryck iväg. Vad kommer det att göra med ”dagens samhälle” inom en snar framtid? Antagligen är det så att skolan, som den ser ut idag, kommer se helt annorlunda ut om några år eller i alla fall när den nu unga digitala generationen har vuxit upp och är de som är ansvariga. När det är de som är arbetsgivarna och arbetstagarna, kan vi vara säkra på att en hel del av det vi tar för givet idag, har förändrats. Micke hänvisar till en studie, som förutsäger att om tjugo år, kommer 50% av alla idag kända yrken vara automatiserade. Så vartannat yrke kommer försvinna, samtidigt som vi inte ens kan ana vilka yrken, som kommer att kunna finnas för nästa generation. Jag lyssnar väldigt intresserat och igenkännande, vi delar ganska många åsikter kring detta och jag är glad att Micke är ute och föreläser kring detta och sprider dessa tankar vidare. Vi står just nu, pga teknikens frammarsch i samhället, inför en stor förändring, vilket kan vara både skrämmande och spännande. Jag personligen är väldigt tacksam över att jag får vara med och uppleva detta. Live liksom. ;o)

Micke visar en liten videosnutt på ett barn, med Sarah Dawn Finers låt Kärleksvisan som bakgrundsmusik. Han säger att om det är något särskilt han vill att vi tar med oss från föreläsningen, så är det de två första meningarna i låten. Två meningar, som han vill att vi har med oss i möten med våra barn. Sarah sjunger med sin vackra röst ”Var inte rädd, jag går bredvid dig. Kom ta min hand, jag håller i dig.” Detta avslutar föreläsningen och jag blinkar bort mina blödiga mammatårar, applåderar en mycket inspirerande person, som med sitt stora hjärta har stått i lokalerna på Kristianstad Österlen Airport och bjudit på sin tid, för att inspirera oss, men framför allt för att vara delaktig i att samla in pengar till de behövande i Nepal, som verkligen är i behov av vår hjälp. Jag tackar för en underbar föreläsning och kör hem till min familj med ett hjärta fyllt av kärlek.

Teckning

 

Vill ni veta mer om Micke, gå in på hans sida www.mickegunnarsson.com, där finns många inspirerande texter och bilder.

Vill ni veta mer om Hands in Union, gå in på Facebooksidan https://www.facebook.com/Hands-in-Union-1599199920319081/?fref=ts

Populäraste inlägg

År 1449, året innan Gutenberg uppfann tryckpressen, var det enda ...
Hans Banke
”Som Julafton! Ett överdåd av fantastiska människor och ...
Malin Bolte
Jag hörde ett rykte om att en världsunik del av en dinosaurie hade ...
Mia Croon
Ibland får jag frågan om jag tränar. Vad ska jag svara på det? ...
Annette Hermansson

Få senaste inlägg automatiskt

Vad vill du läsa om?