Senaste inlägg Populäraste inlägg

Få senaste inlägg automatiskt

Modig eller orädd? Är en fråga som Anders Haglund ställer

Av Anders Haglund, 21 december 2015

Hej kära läsare!

Den här veckans brev  tar upp något av det mest basala i den mänskliga upplevelsen, nämligen rädsla. En reaktion på upplevd fara som hållit oss levande under årmiljonerna, men som kanske i ett modernt samhälle går på i onödan. Lite förståelse är allt som behövs för att transformera din upplevelse av den…

Ditt liv är ett Mästerverk, upptäck det!

Anders Haglund

Veckans citat
”Det enda vi har att vara rädda för är rädslan själv.”

– Franklin D. Roosevelt

Modig eller orädd?
Den kan dyka upp på någorlunda förståeliga ställen som när vi ser ett par ”skumma” typer närma sig i en mörk gränd eller när vi ser en hajfena jämte oss i badvattnet. Men den kan även göra sig obehagligt påmind när vi bara ska hålla ett tal, ska kliva på ett flyg, ser en oöverstiglig att-göra-lista, prospektet att tillbringa julen ensam eller att behöva träffa folk.

Oavsett, så känner vi alla igen känslan när den kommer smygande på sitt sedvanliga vis. Det börjar som en knut i magen, fortsätter med ett stigande crescendo av pulsen ökar så att man kan höra dunkandet i huvudet, det porlar fram svett i handflatorna, pupillerna vidgas och musklerna spänns.

De allra flesta ser dessa kroppsliga och mentala manifestationer av rädsla som oerhört obehagliga och försöker undvika dem till varje pris. Men faktum är att denna kroppens mobilisering även har kraftfulla positiva effekter också. Det är årmiljoner av evolutionsutveckling som filtrerar omgivningens signaler via en liten mandelformad del i hjärnan som kallas Amygdala, vars uppgift är att tolka vår omgivning och upptäcka fara.

När den anser sig ha gjort det skickas en signal till hypotalamus som direkt sänder ut kortisol och noradrenalin. Det ställer om hela vårt system om och låser upp förmågor som vi inte visste att vi hade för att säkerställa vår överlevnad. Pupillerna utvidgas, pulsen ökar, blod pumpas från matsmältningsorganen och ut i våra extremiteter, vilket gör att muskelstyrkan maximeras.

Orädd Anders Haglund

Det är till exempel vetenskapligt bevisat att styrkelyftare i genomsnitt kan lyfta 12% mer på tävling än på träning. Andra beskriver hur nervositeten (rädslan) fokuserade sinnet som en laser på uppgiften så att alla överflödiga tankar försvann och de presterade över sin ”normala förmåga”. De som klarar av att ”hantera” sin rädsla och vara kyliga under ”press” på det sättet brukar kallas modiga av sin omgivning. Men är de verkligen det?

För då de så att säga inte är rädda för sin rädsla utan snarare välkomnar den som en vän, så behöver de ju inte mod för utföra det de ska. För dem är det därför snarast en behaglig upplevelse när pulsen ökar för de vet att de är redo. Obehagligt för dem skulle istället vara att inte känna minst tillstymmelse av förhöjd puls inför den avgörande matchen, uppträdandet eller mötet. För då vet de att de kommer att dyka upp med mindre än sitt bästa jag.

Att kroppen reagerar kroppsligen på att vi är säkra på att vi står inför något som kräver vårt yttersta är alltså inget konstigt. Nej, det är först när vi blir rädda för att bli rädda som problemen hopar sig. Stress uppstår ju först när vi börjar tänka på det här som något vi vill undvika istället för en fantastisk och naturlig ”boost” till att med laserfokus ta oss an det som ska göras.

För då blir det lite som den klassiska bilden av ormen som biter sig själv i svansen. Vi blir räddare och räddare för varje tanke vi tänker. Istället för fokuserade på uppgiften reagerar vi på allt som vi hittar på kan gå fel. Vi tror nu att vi reagerar på det som händer, men i själva verket är vi helt uppslukade av våra tankar om det vi gissar händer. Det enkla missförståndet gör att det nu verkligen skulle kräva enorma doser av mod för att få sig själv att prestera, men det skulle ändå inte gå särskilt bra.

För mod behövs ju faktiskt bara just när vi är rädda för att vara rädda, vilket kräver seriösa och meningsfulla tankar om vår rädsla. När vi istället ser det som händer i kroppen som bara något högst naturligt gör vi instinktivt det bästa vi kan med den situation vi står inför. Vi förstår att vi vill oss själva väl och ser inte en knut i magen, en ökad puls och spända muskler som något farligt i sig. Bara en hjälp plocka fram något extra ur oss själva.

För så snart vi ser att allt vi upplever är osäkra tankar som vi tar på största allvar behöver vi inte längre särskilt mycket mod och disciplin. Istället kan vi orädda och inspirerade ta oss an det vi behöver göra. Att vara orädd innebär dock inte på minsta sätt att vi tar större risker. Snarare att vi i den mentala klarhet vi då har använder vår visdom och håller oss borta från uppenbara dumheter och följer vår innersta naturs nyfikenhet istället.

Plötsligt är vi fria att skicka det där mailet till någon som kan hjälpa oss, gå upp till någon du finner intressant och säga ”Hej!”, påbörja nya projekt som kittlar ditt inre. Att helt enkelt bli kär i livet på nytt när du inte längre är rädd för att släppa in det och låta det beröra dig på djupet. Den känslan av äkta oräddhet är jämfört med mod i sanning obetalbar…

* Om du gillar det du läser så hittar du mer om och med mig på min hemsida Lifevision

Boktips
Leaders eat last av Simon Sinek

En väldigt spännande och annorlunda bok om ledarskap. Lätt att följa med i och visar hur få saker påverkar produktiviteten hos ett team mer än den nivå av tillit som finns gruppen. Väl värd att läsa och ta till sig oavsett om du är chef på ett företag, förälder eller coachar ett lag någonstans. Läs under julhelgen och ge bort ett ex till någon du bryr dig om…

 

Intresserad av världens roligaste uppdrag?

Få senaste inlägg automatiskt

Vad vill du läsa om?

Populäraste inlägg

År 1449, året innan Gutenberg uppfann tryckpressen, var det enda ...
Hans Banke
”Som Julafton! Ett överdåd av fantastiska människor och ...
Malin Bolte
Jag hörde ett rykte om att en världsunik del av en dinosaurie hade ...
Mia Croon