Vi samlades på rastplatsen i Simrislund. Vi nio st. nyfikna entusiaster som getts möjligheten att få bli guidade av bronsåldersarkeologen Ann-Louise.
Hon inledde med att säga att vi skulle gå 30 m längre fram, men stegen dit ledde oss ca. 3500 år tillbaka i tiden. Jag var fångad!
Vi stod 20 m från havet, i begynnande solnedgång. Klockan var 20:10 på kvällen. Medan solen sjönk fick vi höra myten om soluppgången-när den lilla sprattlande fisken lyfte upp solen till ett morgonskepp. Den lilla fisken och solen färdades med skeppet över förmiddagen men strax vid lunch kom en stor rovfågel och åt upp fisken. Samtidigt närmade sig hästar skeppet, de drog solen vidare, förbi eftermiddagen och landade den snart på ett nytt skepp. De färdades en liten bit till och snart hämtades solen av en orm som hjälpte den ner under horisonten. Väl i underjorden väntade ett nattskepp som tog den nu slocknade solen genom mörkret fram till den nya gryningen, 
där en ny, sprattlande, fisk väntade på att få lyfta upp den över den östra horisonten och mot en ny morgon. Vilken vacker världsbild!
Vi fick höra att havet, på den tiden, var möjligheten till utveckling, till resor riken och platser emellan, att det var havet, och närheten därtill, som gjorde att människan överlevde just där. För i skogarna på den tiden, fanns även i Simrishamn, både björn och varg-men de gick inte nära vattnet. Havet ses idag ofta som en barriär, men inte då, då var det idel möjligheter.
Vi förflyttade oss upp till ett stort stenområde, de vita hällarna lyste blekt i solnedgången. De få gångerna jag i det förflutna kört förbi denna plats har jag alltid tyckt att den var magisk-nu skulle jag snart få reda på hur rätt jag haft.
Vi befann oss på ”Jungfrukullen” och Ann-Louise uppmanade oss att själva gå runt på hällarna och leta efter hällristningar! Det var som en skattjakt! Vi gick alla med näsan i backen, ivrigt letande, ivrigt fantiserande! Vi hittade hällristningar och vi flockades kring dem i gemensam glädje! Såklart var det redan dokumenterade hällristningar, men nya för oss-vi fann dem!
Vi fick oss förklarat att anledningen till mängden hällristningar just på denna plats berodde på den naturliga hamnen som, förr, låg ca 100 m framför oss och att folk träffats, utvecklats och samverkat på denna plats, återigen-havet!
Jag tänkte på hur de kunde prata med varandra, alla dessa människor som mötts här. Svaret var att språket inte var viktigt, att folket på den tiden hittade sätt att kommunicera på även utan ett gemensamt språk. Att Google Translate inte behövdes. Kanske vare sig nu eller då, vill man så kan man!
Det var nu jag fick reda på att platsen faktiskt var magisk! Inte nog med att stenhällarna var täckta med hällristningar, att bronsåldersfolket mötts här och fört utvecklingen framåt eller att affärer kanske gjorts just här, affärer som bl.a. innebar att bärnsten från Hanöbukten hittats inne i Tut-Anch-Amuns grav i Egypten. Ovanpå allt detta fantastiska har man hittat ett 30-tal gravar från järnåldern, placerade ovanpå hällristningarna från epoken före. Varför? Jo för att magin från platsen, från alla förfäder som levt där, skulle tränga upp i järnålderfolkets gravar och ge kraft till dem. I det som sågs som en början och inte som ett slut.
Vi närmade oss finalen genom att gå den sista lilla
biten till ”Yxornas häll”. En med hällristningar överbelamrad stenhäll där figurerna är bland de äldsta man har hittat i Norden. Vår fängslande guide tog av sig skorna innan hon gick upp på hällen för att berätta. Hon bad oss deltagare att titta under våra skor innan vi följde efter så att vi inte drog upp småsten som kunde skrapa historien under våra fötter. Respekt!
Vi kände igen fler skepp, med och utan roddare, yxor och en häst. Solen och månen. Hon visade oss en man som stödde en stor yxa framför sig.
Mörkret hade nu fallit och vi fick alla låna ficklampor så vi kunde belysa hällristningarna. Så annorlunda allt ter sig i mörkret! Ann-Louise satte på musik, en inspelning som gjorts av äkta bronsålderslurar man funnit. Vi samlades för en avskedsdryck. Drycken var gjord på originalrecept man funnit i ett dryckeskärl från bronsåldern och det smakade öl smaksatt med honung och tranbär.
Fladdermöss flög över oss och kvällen var ljummen.
En magisk kväll!
