Jag har ett dilemma. Jag är obotlig tidsoptimist. Genetiskt betingat hävdar jag. Är man sen till fotbollsträningen 6 år gammal måste det delvis stödja min tes. Går ju att hävda motsatsen. Att man nonchalant väljer att göra något annat istället för att passa just den där tiden. Hävdar här återigen ett genetiskt betingat tänk. Jag är effektiv. Det går att klämma in 3 ting som rimligtvis tar en timme att genomföra, på en halvtimme, om jag snabbar mig. Har nog aldrig lyckats fullt ut än, men snart så. Vem älskar inte en utmaning. Detta resulterar ju då ofta i n å g r a minuters försening. Alternativet är ju att va några minuter tidig. T i d i g. Ett begrepp jag nog aldrig greppat.
Livet går inte repris. För min del tar det sig uttryck att jag ofta säger ja när jag borde säga nej. Har inte tid, men ska nog fan lösa det ändå. När man i nästa stund bannar sig själv för att de d ä r 3 tingen går omöjligt att klämma in om man inte klonar sig själv. Ofta tas besluten att engagera sig i nya projekt på ren magkänsla. Går inte att stå bredvid att gnälla om man inte själv engagerar sig. Att dygnet bara har 24h är i stunden helt oväsentligt. Lever lite efter devisen att ”ingen kan göra allt, men alla kan göra något” och ”allt löser sig”. Det är det lilla som räknas och med åldern har vissa värderingar radikalt förändrats. Tillfredsställelsen i att göra någon annan glad slår allt annat. Betyder inte att egen tillfredsställelse är mindre viktig, bara att insikten i att det betyder inget om de du älskar inte mår lika bra.
Ålder, tid, insikt, erfarenheter. Förhoppningvis innebär dessa faktorer att du blir bättre på att välja. För livet består utav små och stora val, varje dag, hela tiden. Val som kan förändra, bekräfta eller hjälpa. Dig själv eller andra. Mina val grundas idag på om det får mig att somna gott och vakna lycklig.
Må väl och hoppas ni alla får en fantastisk sommar!
/ Martin.
