Senaste inlägg Populäraste inlägg Mer av samma författare

Få senaste inlägg automatiskt

En komplicerad relation

Av Annette Hermansson, 23 oktober 2017

Ibland får jag frågan om jag tränar. Vad ska jag svara på det? Jag som tränar intensivt vissa perioder om året och andra perioder ligger jag på soffan, lika intensivt. Kan jag kalla mig för en periodare då? Utan att för den skull jämföra det med något annat. Periodare inom löpning?

Jag och löpning har en komplicerad relation. Någon slags hatkärlek. Men en relation som har lust att utvecklas till mer kärlek än vad den innehåller just nu. Latmasken tar gärna vid och morgondagens nya förutsättningar ligger mig varmt om hjärtat. Jag vet naturligtvis att träning är bra för kropp och själ. Det vet nog de flesta, men ändå är det så svårt att få till.

I ungdomen tränade jag en hel del olika lagsporter och många av dem under flera års tid. Någon individuell sport var aldrig aktuell och definitivt inte löpning. Jag intalade mig att jag inte var någon löpartjej och hade inte den ultimata kroppen för det heller. Jag är ganska kort och har inga välformade muskler att skryta med. Några gånger gav jag mig ändå ut i elljusspåret och gjorde nog det klassiska misstaget som många gör. Jag satte ett tid- och distansmål och när jag inte uppfyllde dem direkt gav jag upp och fick såklart bekräftat att jag inte var någon löpartjej. Min inställning var att löpningen fick sitta på avbytarbänken på obegränsad tid.

Det sägs att ju äldre man blir desto klokare blir man och det vill jag nog påstå att så är fallet med mig. I alla fall när det gäller löpning;) För drygt ett år sedan bestämde jag mig. Jag bestämde mig för att löpningen skulle få en ärlig chans och att det skulle få ta den tid som behövdes. Jag promenerade och sprang om vartannat och efter några veckor orkade jag längre och längre. En hel kilometer blev till flera och när jag orkade springa milen för första gången utan att stanna var känslan obeskrivlig. Det var en seger för mig och min envishet och längtan efter utmaningar gjorde att jag anmälde mig till mitt första lopp. Midnattsloppet. Jag visste att jag aldrig skulle ställa upp i ett lopp om jag inte gjorde allt för att klara av det. Mitt primära mål under loppet var att klara distansen utan att gå, hur sakta jag än var tvungen att springa för att orka. Jag klarade det! I våras blev det även Göteborgsvarvet. Halvmara. Jag kan nog än inte riktigt förstå att jag sprang så långt.

När anmälan till ett lopp är gjord, ja då går jag verkligen all in. Pratar löpning, drömmer löpning och känner att det är lustfyllt. Men sen blir det magplask. Efter loppet. Jag tänker att jag ska vila några dagar eller max en vecka. Veckan blir till flera. Lika snabbt som det går att få fart på kroppen, lika snabbt tappar jag.

Åter till min hatkärlek. Jag vet hur fantastiskt det är att hamna i det meditativa och enkla tillståndet som löpningen vissa gånger ger, men flertalet av gångerna är det faktiskt ett helsike. Mitt mål är att träna kontinuerligt och att majoriteten av löprundorna ska känns bra. Och hur kommer jag dit? Jag inser att jag är en periodare, inom löpning, och för att lura igång mig själv så fortsätter jag att anmäla mig till lopp, kanske lite oftare framöver. För som sagt, jag kommer aldrig att stå i startfållan och känna att jag inte gjort allt jag kan för att klara det.

God löparlycka! / Annette

löpning 2

 

löpning 1

Populäraste inlägg

Från Kebnekaise mot Mount Everest Daniel startade med Kebnekaise, ...
Malin Bolte

Få senaste inlägg automatiskt

Vad vill du läsa om?