Så klart att man ska åka på utflykter och lära känna landet man är i.
Vi har nyss kommit hem från en sagolik dag på havet där vårt mål var sandön Susak. En besynnerlig ö med en fascinerande historia.
I flera omgångar har invånarna på ön emigrerat till USA – under första och andra världskriget samt i början på 60-talet när vinrankorna man primärt livnärde sig på dog av en konstig sjukdom.
Detta har resulterat i att ön idag endast har ett hundratal fasta invånare som ägnar sig åt helt andra saker än deras förfäder. Till exempel är inaveln utpräglad, vilket gjorde att både My och jag såg på de personer vi mötte med nyvaknat intresse.
Här fanns också en massa gulliga katter att klappa, vilket gjorde mig extra glad. De verkade inte särskilt inavlade, vilket förmodligen var en fullkomligt felaktig konklusion. Hur som helst var de ytterst välmående och välskötta och det är det viktigaste.
En stor del av vår grupp travade de 150 trappstegen upp till en vacker 1200-talskyrka med tillhörande vacker kyrkogård (se bilder). Vissa i gruppen, däribland My, fick däremot i uppdrag att utforska folklivet – det inte väldigt livliga får ju tilläggas – och jag såg med spänning fram emot vad hon skulle ha att berätta när vi sammanstrålade någon timme senare.
Jag måste säga att hennes historia slog min med hästlängder. Hon hade travat runt och fotograferat fina byggnader och katter när hon plötsligt fick syn på en supermarket. ”Här måste jag gå in”, tänkte hon förtjust. Vi tycker båda två väldigt mycket om att handla lokala matvaror när vi är ute och reser (här i Kroatien ska vi innan veckan är slut försöka hitta den fantastiska ost, som smakar som en blandning mellan parmesan- och västerbotten).
Och plötsligt händer det – My kliver innanför dörren till mataffären, en expedit kliver ut ur skuggan, ser glatt överraskad ut – och tänder lyset!
Det är uppenbarligen inte varje dag det kommer in kunder i butiken.
Detta, mina vänner, är att resa och uppleva på riktigt.
