Inget ont som inte har något gott med sig! Den uteblivna middagen igår medförde god aptit vid dagens frukost. En orgie i fiberfattigt vitt bröd, feta tyska korvar och sötsaker. Det mest hälsosamma jag kunde skapa var en tallrik vaniljyoghurt med någon typ av crunchmüsli med nötter och färsk frukt. Efter att ha tömt min tilldelade kaffekanna var jag redo för shopping i Berlin.
Idag skulle det bli kollektivtrafiken som förflyttade mig. Ben och rygg var märkbart tagna efter gårdagens raska, långa marsch. Efter en snabb genomgång av butiker på Kurfürstendamm tog jag S-bahn till Alexanderplatz. Här hittade jag ”Galeria Kaufhof”, ett mycket trevligt varuhus på 5 våningar. Ganska snabbt var alla barnen representerade i kundkorgen. Gosedjuren var så pass prisvärda att lillgrabben förärades en stor hund, ett impulsköp visade det sig när jag skulle packa. Förutom en stor chokladkaka med glasyrtexten ”Sorry”, så hittade jag inget spännande till frugan.
Impulsköp
När jag åter klev ut på Alexanderplatz ett par timmar senare möttes jag av sol, folkmyller och gatumusik! Ett par minuter senare satt även jag i solen med en tysk fatöl i handen och lyssnade på fantastiskt duktiga ”Elen”. Det är stunder som denna som gör livet underbart! Vet inte om det var lyckoruset, ölen eller Elen som fick mig att lägga 20 EUR i Elens gitarrfodral och plocka åt mig båda hennes skivor…
Elen
Efter att ha hittat en tröja till frun tog jag mig tillbaka till hotellet. Ryggen var öm och stel och behövde ett pass i gymmet. Efter några minuter på löpbandet insåg jag att tysk öl inte var någon bra uppladdning, så det fick bli några hantelövningar för att slippa den värsta skammen.
Då fredagens middag brann inne valde jag att slå på stora trumman under lördagkvällen. ”La Soupe Populaire” drivs av en Guide Michelin-belönad kock i ett gammalt nedlagt bryggeri. U-bahn tillbaka till Alexanderplatz och 10 minuters promenad tog mig till platsen. Det var svårt att förstå att man kommit rätt… I ett övergivet parkområde bland fallfärdiga ödehus hittade jag en ganska anspråkslös entrédörr upplyst av en svag utebelysning. Innanför möttes jag av en enormt trevlig kostymklädd entrévärd som kändes rejält malplacerad i detta ruckel. Vet inte om det berodde på medömkan för den naiva turisten, men på ett mycket respektfullt sätt förklarade mannen att man behöver boka bord upp till 2 månader i förväg. Istället tog han med mig på en rundtur i byggnaden och det som vid första anblicken kändes som ett ruckel visade sig vara en lokal som inretts omsorgsfullt och exklusivt utan att förta känslan av att befinna sig i en övergiven fabriksbyggnad. Till sist visade han mig till baren vid namn ”Le Croco bleu” som fanns i rummet innanför restaurangen. Jag tackade, beställde in en rom-drink och slog mig ner. Efter några minuter kom det in ett par och satte sig mittemot mig vid långbordet i mitten av lokalen. Mannen kändes oerhört bekant och efter att ha funderat länge, googlat och tjuvlyssnat kom jag fram till att det var Orlando Bloom! Lycklig över att ha kommit på vem mannen var låtsades jag läsa på min telefon medan jag tog bilden som skulle bli mitt bevismaterial. Det var först när jag kom hem till frugan som jag fick veta att det inte var Orlando Bloom utan Rupert Friend, aka Peter Quinn i Homeland, och hans fru Aimee Mullins..! Eftersom jag gärna sprider mina stordåd i sociala medier blev det till att göra en pudel, eller snarare en hel kennel.
Herrtoaletten på La Soupe Populaire
Alv eller agent, ikväll måste jag äta gott! Lämnar den fantastiska lokalen på Prenzlauer Allee och går till ”Escados”, ett steakhouse nära Alexanderplatz. Här är så klart fullsatt och folk köar ut på yttertrappan… Slagen och nere för räkning åker jag tillbaka till Kurfürstendamm, käkar min ”currywurst mit brötchen” och går hem.
Fortsättning följer…
//Magnus
