Så igår kväll var det dags, efter nästan 20 år var det på tiden att se IFK live igen.
Det måste varit på mitten av 90talet, har för mig att det gick bra för IFK även då… Efter ha spelat mycket handboll under högstadieåren för Hjördis Uhler på Nosabyskolan så växte kärleken för sporten fram. Vi hade till och med Lennart Ebbinge(det var stort!) på besök i skolan för att dela ut pris till vinnande laget av en turnering, vilket jag vill minnas var mitt. Självklart var det enbart på grund av kärleken till sporten som vi sökte oss till Idrottshallen för att se IFK stjärnorna. Eller hur va det nu? Så många minnen som poppar upp i huvudet när jag tänker tillbaka. Tonårsförälskelser som medförde känslomässiga bergodalbanor, kioskkön som ringlade sig oändligt lång, ljudet av det sviktande och knarrande trägolvet i Ahallen, tjuvröka i pausen och skylla på gubbarna utanför entrén när jag hämtades av pappa. 
Igår var det match i den nya fina Arenan, kan inte komma på något jag saknade från den gamla idrottshallen. Nu finns det ju till och med souvenirshop och framför allt maskoten Krutis, flera kiosker, även mer utrymme att mingla runt på i pausen. Även de smarta bladen man viker och klappar med så man sparar sina handflator från att så där irriterande somna och klia av allt klappande, för är det i någon sport man klappar mycket så är det just handboll! Men den största skillnaden nu från då, var att istället för att gå med mina vänner och spana in killar så satt min femåriga son bredvid mig. Kändes stort att han tyckte det var roligt och levde sig in i matchen. Handbollen är en viktig del av Kristianstads sporthistoria och kommer förhoppningsvis alltid vara så även i framtiden och framöver lovar jag att vi tillsammans kommer se fler matcher live, känna trycket i hallen och lära oss sjunga med!
Matchen spetsas av lite mer show nuförtiden. Spelarna springer in under mörker och rökridå med orange belysning och lite blixtar och eld. Krutis som spexar när lagen begärt timeout. Även en stor eloge till målvakten Leo Larssons inlevelse i matchen. Nu menar jag inte hans spel och alla räddningar utan glädjen vid en räddning eller ett mål. Var det inte båda armarna som segergest i vädret var det likt Ravelliräddningen 94 en höjd högerarm, en Brolinpiruett utan fingret i luften eller någon annan målgest. När han släppte in något mål blev han för någon sekund skitförbannad som om någon muckat gräl med honom. Inlevelse när det är som bäst enligt mig! 
En annan stor skillnad från förr var att alla spelarna på den tiden var så himla mycket äldre än mig, är det bara jag eller har medelåldern sänkts drastiskt i laget? Fick mig en funderare när matchen avslutades med att dela ut pris till kvällens lirare i hemmalaget som blev nummer 28, Oskar Cosmo, han är född 1996, just det, samma år jag var på en livematch sist!!! 
Matchen slutade 33-23 och trots de redan vunnit serien var hela 4789 personer där för att heja på dem. Till sist ett Tack till Sparrow som var matchvärd och bjöd oss på denna upplevelse!
