Lördag morgon, dag två i Berlin och en dag med osedvanligt flyt. Eller är det kanske bara normalflyt i Berlin? Jag öppnar fönstret på hotellrummet, i samma ögonblick som min ömma moder nyser som en hel karl.
-Gesundheit! hörs genast någon ropa från innergården två trappor ner. På samma ljuvliga innergård äter vi frukost en stund senare, och konstaterar att vädret är på vår sida idag också. Det är givet att en del av dagen måste spenderas i Tiergarten; Berlins nästan lika stora svar på New Yorks Central Park. Faktum är att varenda stadsdel i Berlin har en egen rejält tilltagen park, och många har en särskild inriktning som t.ex. sport, musik, konst, familjeaktiviteter eller annat. Men störst av alla är Tiergarten. Från början utnyttjades området som jaktmark för kungligheter och annat fint folk, men i mitten på 1700-talet bestämde man sig för att göra om den till en allmän park. Konstgjorda dammar anlades, statyer restes, promenadstigar grusades och man får väl anta att Berlinarna njöt, då som nu.
Vi befann oss mitt i parken när klockan slog 12, och blev nästan religiösa på kuppen. När de 68 klockorna i tornet Carillon (som Mercedes Benz tydligen skänkt till staden, man tackar!) började ringa, fick de genast sällskap av kyrkklockor i hela stan. Det var bara att lägga sig platt på gräset och häpna en stund. Vackert! Hela Tiergarten är just väldigt vacker; mer som en välplanerad slottsträdgård än en vanlig park, och dessutom förvånansvärt lugn med tanke på att vi ändå var där en solig lördag.
Don’t mention the war
Promenaden genom parken ledde oss direkt från våra hemmakvarter bort till Brandenburger Tor, en given punkt på check-listan. Vi hade dock turen att gå lite fel på sluttampen, och kom ut ur parken längre västerut på paradgatan Unter den Linden, precis vid minnesmonumentet över de ryska soldater som stupade i det sista slaget om Berlin. Först när vi såg folksamlingen, gosskören och gatan som var avstängd för trafik, gick det upp för oss att vi ju lyckats pricka in vår Berlin-helg på 70-års dagen av Andra världskrigets slut! Tyskarna kapitulerade den 7-8 maj, det glömmer vi inte igen.
Faktum är att Pang i byggets klassiska motto ”Don’t mention the war” inte fungerar alls i Berlin. Man påminns om kriget överallt, i allt från kulhål på stenväggar, sönderbombade kyrkotorn eller i den diskreta kullerstenslinjen som går tvärs över eller längs med både gator och trottoarer, som en ständig markering om var muren gick.
Efter en gratisföreställning med hundratals ryska motorcyklister (osäker på kopplingen där), jubel och fanfarer så släntrade vi vidare upp mot Brandenburger Tor. Eftersom vi nu hade örnkoll på vår historia, så behövde vi ju inte ens fundera på varför det mitt på torget fanns en konstutställning signerad Gustavo Aceves. Hans mäktiga hästskulpturer i marmor och brons gav en modern touch till det berömda fyrspannet 30 meter upp. Att gatan dessutom pryddes av stora uppspända tygdukar med fotografier från samma dag och samma plats fast 1945, gav en kusligt levande historielektion.
Nästa drag visade sig bli omöjligt. Vi skulle bara gå över gatan, men då brummade en drös motorcyklar förbi och blockerade korsningen. Det var bara till att stå kvar, lyfta på hatten och tacka för nästa gratisföreställning; den största motorcykelkortegen någonsin i Berlin. Cirka 3000 motorcyklister visade sitt stöd för de ryska dito (fortsatt osäker koppling till krigsslutet). Alla bar västar med en text som vi fick översatt till ”inget mer krig, vi är snälla” av någon vars engelska kunskaper var i klass med mina tyska.
Golfaren på plats i bunkern
Så snart kusten var klar kilade vi vidare nordost och in i de restaurangtäta kvarteren runt Oranienburger Tor. Vi hade nog kunnat hamna på vilket ställe som helst och vara nöjda, men vi kände oss som riktiga vinnare när vi snubblade över och in på Clärchens Ballhaus på Auguststrasse. Där har det dansats sedan 1913 och när ägaren Fritz dog i kriget tog änkan Clara (Clärchen) resolut över. Gatuhuset bombades sönder, vilket gjorde att innergården öppnades upp hela vägen ut mot gatan, och där hittar man idag en lummig servering. Oemotståndlig faktiskt! Vi lunchade, vinade och njöt innan det var dags för nästa kulturbegivenhet.
Mamma Gun är en inbiten golfare, och jag ville ogärna riskera att hon skulle drabbas av akut abstinens under helgen. Alltså hade jag bokat in oss i en bunker: Sammlung Boros. Det är en privat konstsamling inrymd i en bunker som byggdes så sent som 1943 och står som en enorm fyrkantig koloss ovan jord. Efter kriget insåg man att den verkligen var oförstörbar, och det skulle skada alla kvarter runt omkring om man försökte spränga bort den. Betongväggarna är 2 meter tjocka! Alltså fick den stå kvar och användes först som fängelse, sedan som lagerbyggnad för importerad tropisk frukt (den gick då under namnet Banana Bunker). Efter murens fall 1989 flyttade obskyra nattklubbar in, några med högst tveksamma verksamheter som stadens tjänstemän länge blundade för, mest bara för att själva slippa ta tag i den obekväma byggnaden.
Till slut fick de dock nog av frigjordheten, stängde klubbarna och sålde några år senare bunkern till Christian Boros, en hängiven samlare av modern konst. Mot löfte om att han fick bygga en privat bostad uppe på bunkerns tak, skapade han ett museum för sin privata konstsamling. En utmärkt idé, med tanke på att konsten knappast är av det slaget som man pryder vardagsrummet hemma med.
Den första utställningen öppnade 2008 och tanken är att rubb och stubb byts ut vart fjärde år. För att se dem måste man boka in sig på en guidad visning, som oftast är fullbokade månader i förväg, men vi lyckades få tag på sista-minuten biljetter som någon just avbokat. Så… hur var det då? Jotack, många namnkunniga konstnärer som Ai WeiWei, Wolfgang Tillman, Thomas Ruff och Olafur Eliasson finns representerade, men i mina ögon är modern konst ibland bara just modern. Vissa verk imponerade, men det var själva byggnaden och den fascinerande historien runt den som verkligen var värt besöket!
Brad Pitt och jag
Mätta på modern konst men hungriga på mat, var det en kort promenad bort till vad som säkra källor hävdar är Brad Pitts favoritrestaurang i Berlin. Och vår! Bandol sur Mer ligger på Torstrasse och är inte mycket mer än ett hål i väggen, med 5-6 små bord, enkel inredning och – helt underbar mat… Avsmakningsmenyn går loss på €75 per person, plus dryck, men om man är det minsta intresserad av smakupplevelser och uppskattar en kocks passion för detaljer, då har man kommit rätt. Rätt efter rätt – och med en fullkomligt himmelsk efterrätt som kronan på verket. Oh joy!
Clärchens ballhaus – www.ballhaus.de – Underbar historia, lunch och musik.
Sammlung Boros – www.sammlung-boros.de – Fascinerande bunker med modern konst.
Bandol sur Mer – www.bandolsurmer.de – Liten med naggande god restaurang
Söndagens berättelse publiceras till lunch imorgon söndagen den 24e maj.
