Att genomföra en resa, lyssna på musik, äta på restaurang – ja helt enkelt det mesta vi gör upplevs olika av olika människor. Något som smakar gott för en person kan en annan inte äta, en film som en person älskar tycker en annan är helt katastrof, att springa ett marathon är för vissa ett träningspass och för andra ett stort ingrepp i vardagen… På följande rader ska vi återge 2 helt oberoende historier om hur olika man kan uppleva en sådan enorm/liten sak som att springa 4,2 mil!
Vi som skriver detta är Martin Bengtsson och Henrik Bergqvist, ni kan själva gissa vem som fick lägga om sitt liv för händelsen och vem vars största problem var att hålla nere på farten för att agera farthållare…
Långt före
Martin: Som jag skrev i mitt förra blogginlägg ”En resa börjar inte alltid i ett flygplan” började mitt liv ta en ganska stor vändning för ca 4 år sedan när jag sa upp mig från mitt gamla jobb för att jag insett att det inte var det liv jag ville leva. Jag hade också insett att träning var något jag mådde fantastiskt bra av och utmaningar hade jag alltid gått igång på! Trots att jag genom åren mest sprungit runt och fnattat på fotbollsplanen kändes det ändå som att löpning kanske skulle kunde vara något för mig! Jag hade genom åren alltid hävdat att det var fullständig dårskap att springa maraton och undrat vad man vill bevisa med detta. Men så började jag fundera på om min gamla kropp på då, 44 år, skulle klara denna sträcka på 42195 meter. Jag anmälde mig till Heleneholms Marathon och sprang ett test med mina löparkompisar på 3 mil veckan innan för att stämma av om det skulle vara ett fullständigt omöjligt uppdrag. Det gick inte bra, det gick skitbra(ur mina mått mätt) och jag var fast! Detta var drygt 2 år sedan och nu är löpningen lika självklar som att ta sig upp ur sängen på morgonen! Med löpningen kom även en medvetenhet om hur viktig kosten var för de resultat man ville uppnå och jag började äta både spenat, sallad, bönor, fröer mm som tidigare var lika otänkbart som att få för sig att springa ett maraton.
Henrik: Runt november 2014 börjar jag inse att jag återigen inte kommer att ta mig igenom de träningspass jag vill/behöver för att kunna äta och dricka det jag vill utan att det ska få katastrofala följder. Jag behöver ett tydligt mål… En sen kväll när fru och barn har gått och lagt sig och jag har missat ännu ett träningspass för att jag hade något jätteviktigt… att göra bestämde jag mig! Jag anmäler mig till att springa Stockholm Marathon – beslutet är så stort och omvälvande att jag inte ens vågar berätta för familjen om detta enorma steg i mitt liv. Jag beställer träningsprogram på webben, helt otroligt bra – det kommer ett mail varje dag med exakt vad jag ska göra för att kunna uppnå mina mål. Bara beslutet att köpa programmet gör att jag känner mig i stor form.
Sakta men säkert börjar jag lägga om kosten, äta lite mer ”nyttig” för att inte ”bensinen” (som jag alltid använder som argument till mina 3 barnJ) ska ta slut. Det där goda glaset vin på kvällen när alla har gått och lagt sig byts ut mot frukt smoothie… Ni hör ju själva! Min räddning blir att min gode vän PO, ganska långt in i träningen, informerar mig om att öl är en av de bästa återhämtningsdryckerna efter löpning (inte helt säker på sanningshalten i uttalandet men jag behövde verkligen få detta besked så jag måste erkänna att jag inte har undersökt den här detaljen noga utan litar helt enkelt på PO med en dåres envishet och försvar honom och hans tes mot alla som ens försöker antyda något annat…). Detta innebär att jag återigen inte behöver hitta sena möten på fredagar utan kan inta min plats på After Worken på Gästis i Åhus. Detta för även med sig att jag vågar sakteliga informera vänner och familj om mina stundande planer.
Våren gick kanon, super jobbigt då jag inte är en löpare och inte speciellt vältränad heller för den delen, men jag missade inte ett enda löp pass och förutom lite ont i knä, rygg, en avsliten tumme (allt som förresten Mia på Care of Mia alltid hade en bra lösning på – tack Mia för att du lyckades hålla alla stora skador borta) så tog jag mig runt på allt från korta intervall pass till lååååååånga pass på söndagar. Självförtroendet på topp och jag ser inga a som helst problem utan börjar längta till loppen – eller hur, längta till att tortera sig i 4,2 mil, men det är sant!
Strax före:
Martin: Eftersom min kropp numera accepterat att jag utsätter den för stora påfrestningar som tidigare inte ens fanns i dess värsta mardrömmar, kände jag inte att någon speciell uppladdning behövde ske inför detta lopp. Det som dock var speciellt denna gång var att jag fått förfrågan av arrangören(Asics Stockholm Marathon) att agera farthållare i loppet och skulle hjälpa löpare som ville ta sig i mål under 3 timmar och 30 minuter. Jag skulle springa med en stor flagga på ryggen och en gigantisk ballong med 3.30 tryckt på sidorna, le åt mina alla mina löparkompisar, prata, peppa och agera psykolog när så behövdes men framförallt hålla ett jämnt tempo under loppet.
Jag åkte tillsammans med min löparkompis Fredrik(även han farthållare) upp dagen innan och båda tyckte att detta skulle bli fantastiskt kul. Vi satt mest och pratade om vårt kommande lopp i juli, GAX100,och då Fredrik sprang detta lopp förra året matade jag honom med frågor. Loppet är drygt 16 mil eller ca 4 marathon på Skåneleden och vad kunde då passa bättre än ett långpass som Stockholm Marathon resonerade vi båda två. 16 mil är ju ofantligt långt men jag är ofta så fokuserad när jag ger mig in på något att jag inte ens ifrågasätter dess orimlighet vilket väl är på både gott och ont! Mitt stora mål är ett lopp i alperna(UTMB) som får även GAX att framstå som rena barnleken så det gäller att inte ifrågasätta dess orimlighet utan istället göra vad som krävs för att klara denna utmaning.
Vi kom till Stockholm, hämtade ut våra nummerlappar, åt en gratis pastabuffé, kollade nya löparprylar och hade det helt enkelt riktigt gött. Vi skildes och framåt kvällen och jag tog mig till min brors nya lägenhet som visade sig ligga ca 600 meter från Stadion. Oavsett om jag skall springa långt, länge eller hårt har jag även insett vikten av sömn så jag gick och la mig i god tid trots att loppet inte startade förrän kl 12 dagen därpå!
Henrik: Samma vecka som maran, jag tar flyget upp från Kristianstad Österlen Airport redan på torsdag morgon för att kunna acklimatisera mig till orten där tävlingen ska gå av stapeln. Vi pratar ju trots allt om en flygtur på ca 45 min norr över till en helt ny stad (där jag för övrigt har bott i över 20 år så jag inser vilka enorma omställningar det är för kroppen att komma så långt norrut). Mitt största problem för stunden är att jag ska bo på ett hotell utan möjlighet att laga egen mat, dvs hur ska jag kunna fylla på ”bensin” för att klara mig hela vägen? Familjen har jag bokat in dagen efter, minstingen får stanna hemma för att hon inte kommer att hinna med att fara fram på Stockholms gator för att lyfta fram pappa till seger (för seger är det om jag tar mig runt…).
För att inte helt snöa in på tävlingen har vi ett par möten bokade i Stockholm, faktiskt med Sparrow aviation som är det flygbolag som har tagit mig upp till Stockholm och är därigenom i allra högsta grad delaktiga i min uppladdning – för övrigt så nära jag kommer ett sponsorkontrakt för min löpning…
Dagen flyger fram, jag går runt i träningsskor och ursäktar mig (helt otroligt stolt och självsäker) med att jag följer ett träningsprogram där det står att jag måste ha sköna skor på mig dagen innan – det har inget alls med att göra att jag vill visa upp för hela världen att jag ska springa maran…J
Efter våra möten skiljs jag och Jonas åt, han tar flyget hem igen efter lyckade möten under dagen, och jag lägger nu allt fokus på vad som komma skall! Tar på mig mina reserv löparkläder (för de andra måste se perfekta ut när jag står på startlinjen) och ger mig ut på ett lugnt löp pass, milen avverkas på ett sätt där jag inte ens får en högre puls och jag är redo – lite irriterande skrapningar i halsen men det är nog bara luftombytet… inget att oroa sig för!
Hem till hotell rummet för de sista förberedelserna inför loppet, allt är klart och jag har över ett halvår av slit, blod och tårar bakom mig och nu ska jag skörda! På fredagen ska jag triumferande gå in på Stockholms IP för att hämta min nummerlapp, återigen i mina joggingskor så att alla ska förstå varför jag är på plats, skrapningarna i halsen är kvar men alla vet ju att det är mycket avgaser i Stockholm!
03.00, ta och ge några minuter, dagen före dagen är katastrofen ett faktum – jag vaknar upp med ont i halsen och feber samt lite andra problem som jag inte behöver gå in på just nu… men du förstår! Hoppet finns kvar, min kollega som skriver den här parallella historien är alltid lite sjuk och tränar ändå mer än normala människor jobbar på en vecka… Jag ringer Martin och är helt säker på att han ska säga att det är helt ok, den kvisslingen vänder sig helt mot mig och säger att jag under inga omständigheter får springa om jag dels har tappat mycket vätska (den delen jag inte gick in så noga på ovan…) och dels har ont i halsen! Självklart inser jag att Martin har helt fel och jag kan över huvudtaget inte förstå hur jag kan låta den (som jag har tagit för att vara min vän) opålitliga icke trovärdig personJ avgöra mina nästa timmar. Jag ringer min fru som har stöttat mig genom mina senaste månader av uppoffringar (så illa är det inte men det låter bättre…J) och får samma svar, vid samma svar från henne skyller jag på dålig mottagning och samtalet bryts…
2 läkarbesök senare (plus ett samtal till min brors sambo som råkar vara läkare, men helt inkompetent visar det sigJ skojar Maria, men just nu ville jag inte lyssna…) inser jag faktum och förstår att jag inte kommer att springa – vilket fullständigt antiklimax!!!
På eftermiddagen kom familjen upp till Stockholm och perspektivet på tillvaron med dem. Det går fler flyg (försöker mynta ett nytt uttryck istället för det gamla uttjatade) och om jag ska se det från det positiva hållet så måste jag ju nu fortsätta att träna för att jag ska trots allt springa en mara under 2015!
Under:
Martin: På morgonen var vädret perfekt, solen sken, 14 grader och lite vind. Prognosen sa dock att det skulle börja regna vid start och sedan hålla i sig så klädvalet blev en het diskussion bland farthållarna. Själv valde jag att köra kortkort, dvs kortbyxor och kortärmad tröja. 1 timme innan hade vi farthållargenomgång där vi fick lite info om hur vi skulle agera före och under loppet och därefter skulle vi bege oss in i startfållorna för att göra oss redo! Jag hade några löparkompisar från Åhus som gärna ville hänga på mig under loppet och knäcka den där, för många, magiska tidsgränsen 3.30. Jag gick mot starten och hade bestämt med kompisarna att vi skulle ta ett foto innan loppet för att föreviga denna händelse, kände mig lugn men fokuserad på uppgiften. Det kändes skönt att för en gångs skull inte behöva ha någon press att prestera utan att kunna springa helt avslappnad och bara njuta.
På väg mot startfållan förstod jag hur viktig min uppgift var, för löpare omringade mig som flugor kring en … och hade massor av frågor hur jag hade tänkt lägga upp loppet för de ville springa med mig så länge de kunde.
Starten gick och efter några km kom även regnet och blåsten. De blev bitvis ganska tuffa förhållanden men alla höll humöret på topp och jag sprang och pratade med folk runt mig och hade riktigt trevligt. Efter en stunds löpning dök en kompis upp bland alla 20.000 löpare och sa ”Hej Martin”. Vi sprang ihop en stund och tog upp minnen från förra året då vi sprang Swiss Alpine innan han försvann i folkmyllret!
Fart blev jämn, som planerat, och jag hade följe med några av mina löparkompisar från Åhus (Oskar och Christian) fram till ca 30 km innan de försvann bland alla andra löpare. Trots regn och blåst njöt jag faktiskt av tanken att jag hjälpte andra löpare att klara sina mål. De sista 5 km in i mål sprang jag ifatt många trötta löpare och började då skrika och peppa mer än tidigare och vissa såg faktiskt ut att få lite extra energi av detta och fick lite fart under skorna. Inne på stadion var jag ett en dryg minut för tidigt så jag gick längs löparbanan i n i mål och bara peppade så mycket jag kunde. Efter att ha gått i mål kom folk fram, gav mig ”high five” och kramar och sa ”TACK!!”. Jag såg gråtande män som troligen haft en dröm länge att springa under 3.30 och vad kan vara en större belöning efter ett bra långpass som detta med att se denna glädje trots att de tömt sina sista krafter!
Henrik: När vi bestämde oss för att skriva detta inlägg tillsammans såg jag framför mig om hur jag skulle berätta om alla detaljer i loppet, allt från hur pigg jag kände mig till hur många jag hade sprungit om andra gången uppför Västerbron – nu blev det inte riktigt så utan jag satt och tog en öl i centrala Stockholm med familjen och några vänner, loppet såg vi på tv! När besvikelsen hade lagt sig var det på det hela taget en skön dag ändå (säger jag utåt, inne i mig brann avundsjukan så fort jag såg någon i löparskor med ett leende på läpparna).
Efter:
Martin: Efter denna väldigt inspirerande dag bar det hem till brodern där vi skulle fira vår mor som fyllde år. God mat och gott vin blev en härlig avslutning på denna dag. På söndagen bar det hemåt igen och detta blev en vilodag innan det var dags för ett nytt pass hemma i vackra Åhus på måndagen!
Tyvärr blev Henriks öde något som händer lite då och då. Att bli sjuk inför ett lopp man sett fram emot och tränat hårt för är ju inte kul men det finns massor av lopp och framförallt, har man kul på vägen mot ett lopp behöver det aldrig kännas som ett misslyckande!
Avslutar med några bilder från Skåneleden, där jag just nu rekar inför GAX, och sträckan mellan Kivik-Simrishamn.
Henrik: Bara en sak att säga – när är nästa mara?
