|
Att vara människa är verkligen en känslosam upplevelse. Vi har ju alla ett emotionellt spann som är helt fantastiskt. Vi har potentialen att gå från de högsta av toppar till de djupaste av dalar på ett ögonblick. Allt från fullkomligt förblindande ilska till att skratta så att vi knappt kan stå upp. Vi har möjligheten att i våra nervsystem blanda till en irritation som fullkomligt brinner i magen. Samtidigt finns potential för en kärleksfull medkänsla för andra som värmer våra hjärtan nästan till smältgränsen.
Det kanske märkligaste är att detta spann av känslor finns tillgängliga oavsett situation. Fick det väldigt klart för mig i morse när jag stod och gjorde bovetegröt till barnen. De hade stuckit iväg till tv-rummet för att kolla på barnprogram medan de väntade. Mitt frukostförberedelserna hörs en hög smäll av något som kraschar i golvet.
När jag kommer inspringande ser jag glassplitter över hela golvet och vårt familjefoto med ram utspritt jämte. Vår 5-årings blonda kalufs sticker upp bakom soffan där han gömt sig. Vår 2-åring kollar på mig med glittrande ögon och det största av leenden, suveränt nöjd med vad de åstadkommit. Av någon anledning så blir jag inte ett dugg irriterad, arg eller frustrerad. Känner bara värme inför scenen och ber dem akta sig för skärvorna medan jag plockar upp.
Först efteråt insåg jag att det för några år sedan ha svängt åt ett helt annat håll. Hade lätt kunnat brusa upp, förklara respekt inför saker, kostnad, tidsåtgång och hur man absolut inte har tid med ”sånt här” när vi har bråttom till dagis. Så vad beror skillnaden på? Vad är det t.ex. som gör att en person som får in fel beställning på restaurang blir rosenrasande och undrar vad det är för ställe medan en annan ler och vänligt säger att det blivit en förväxling i köket?
Är en ganska relevant fråga för vem har inte efter att ha varit arg funderat på hur man egentligen tänkte när man hasplade ur sig något dumt eller gjorde något tämligen destruktivt. I stunden verkar det ju vettigt, men i eftertankens kranka blekhet framstår det ju som mindre intelligent. Är du med på vad jag menar? För det är något väldigt allmänmänskligt. Ingen i hela vår historia har varit befriad från att låta sitt humör leda dem på avvägar.
Varenda konflikt har åtminstone en person som varit ute och cyklat mellan öronen. Ilskan rinner till och förnuftet tar paus. Allt från krig och ödeläggelse till sårade känslor och rämnade drömmar blir följden. Inom idrotten blir skåp sönderslagna och onödiga utvisningar tagna. I affärsvärlden tas felaktiga beslut av annars vettiga personer som de sedan obstinat försvarar dem in till ruinens brant. Arga föräldrars ord landar som piskrapp i deras barns själ. Relationer går irreparabelt i kras.
Listan över kostsamma saker som vi människor gjort i vredesmod kan nog göras hur lång som helst. Likaså listan på tips för att undvika dem: ta ett djupt andetag, räkna till tio, ”distansera dig från situationen”, tänk på din favoritplats etc. Problemet är ju att alla dessa tips för ”ilskehantering” är att de låter bra när vi inte är ”känslosamma”. Men mitt uppe i det ser de inte riktigt lika aptitliga ut och i värsta fall gör de oss ännu argare för att vi inte klarar av att följa de goda råden.
”De betydande problem vi möter
kan inte lösas på samma nivå av tänkande som vi hade när vi skapade dem.”
– Albert Einstein
Så vad finns det då att göra? Något intressant som verkligen fallit ner i sinnet på mig är att nivån av ilska är direkt proportionerlig mot den nivå av illvillig intention man upplever. Kanske låter detta något kryptiskt så låt mig illustrera med ett exempel:
Ett barn råkar vifta till med armen och du blir träffad i ögat med blixtrande smärta som följd. Blir du förbannad på barnet? För de allra flesta är svaret nej. Men om du precis pratat med dem om att de ska sitta still och ta det lugnt och du därför tycker att de borde veta bättre? Då blir du förmodligen åtminstone lite irriterad, eller hur? Om en vuxen viftar till och orsakar samma typ av smärta? Om du är övertygad om att de gjorde det med vilje? Om de gör det under ett epileptiskt anfall?
Är du med på hur du går från omtanke och lugn till arg och fly förbannad i relation till hur mycket du tycker dig se en illvillig intention eller ej bakom handlingen? Att se någon som naiv eller oansvarig är något helt annat än se dem medvetna och elaka i sitt uppsåt och ger helt olika reaktion i samma situation. Det vi missar är att det helt och hållet är vi som skapar nivån av intention i vår personliga tankevärld.
För om vi kan se att orsaken är din personliga tankebedömning av intentionen, snarare än allvaret i ”situationen”, så stoppas den negativa känslospiralen. Fastnar vi däremot i att vår partner, barn, medarbetare, otur eller något annat yttre är orsak till vår ilska så får vi väldigt svårt att ”hålla oss lugna”. Alla som får en glimt av hur vi skapar våra känslor själva blir förändrade på någon nivå.
Genom sig själv känner man andra och då ser vi förhoppningsvis hur oskyldigt det är även när andra fastnar i sin personliga variant av illvilliga intentioner. Och i den mån du kan se det ytterst mänskliga i denna känslomässiga berg-o-dalbana blir det möjligt att t.o.m. känna kärleksfull förståelse där man förut trodde att det bästa/enda alternativet var att känna ilska men hantera den bättre. De gånger du ser det kommer även du ha barnsligt glittrande ögon istället för de svarta ögon vi alla känner igen. Att det ens är möjligt skänker hopp, eller hur?
Om du vill läsa mer om och med mig så besök Lifevision.se.
|
