Att i efterhand analysera varför det ena eller det andra laget vann handbollsfinalerna som spelades i Malmö Arena i helgen lämnar jag med varm hand över till den magra men hängivna kåren av klisterdoftande journalister. Ett stort grattis till H65 Höör och IFK Kristianstad är dock på sin plats. Däremot tänkte jag ägna några rader var på två andra handbollsämnen som gäckat mina hjärnsynapser ett bra tag. Det handlar om min kärlek till sporten handboll och det handlar om guldhjälmar.
Uppvuxen i Vinslöv med fler handbollsutövare än i fotboll så indoktrinerades jag tidigt att älska de ribbstolsbeklädda hallarna, bollar svartbeklädda av en tunn limkaka av damm och doften av klisterborttagnings-slajmet. Det sitter så djupt i mig att jag känner doften samtidigt som jag skriver detta, trots att det är väldigt länge sedan jag gjorde en gubbafint eller stegisättning själv. Kärleken till denna sport, som både är stentuff och brutal men samtidigt så graciös och lekfull, vill jag att fler ska få uppleva och känna. Ibland, och inte minst när man bor i Kristianstad, så kan man tro att alla har fått ta del av all mighty handbollskristus himself men så är såklart inte fallet. När jag som mest är inne i filterbubblan av handbollsflöden och diskussioner på alla tänkbara plattformar så brukar jag roa mig med att fundera på vad vanliga sportnördar utanför vår filterbubbla hade sagt om jag frågat dem vad de anser om nya passivitetsregeln eller upplägget på SM-finalerna. Då inser jag snabbt att handboll är litet. Jag undrar tex hur många av de knappa 20 000 som såg Malmö FF slå AIK på Friends Arena i måndags som ens kan nämna ett av de fyra lagen som spelade finalerna. Det gör ont att tänka så om sporten jag så gärna vill att fler ska upptäcka. Det gör ont att höra om föreningar som står på randen till konkurs och det gör ont när Anders Timell säger i sin sportkavalkad i radio att ”H65 Höör och IFK Kristianstad vann SM-finalerna i handboll i helgen. Med detta sagt kan vi konstatera att det är ett år tills vi rapporterar något om handboll igen!”. Jag försöker i alla fall sprida kärleksbudskapet så gott jag kan. Vänner, kollegor och kunder får alla ta del av min passion. Vare sig de vill eller ej. Om ni inte bryr er ett dugg om handboll så hoppas jag att ni åtminstone kan skönja min glöd för detta ämne och uppskatta engagemanget. För trots allt är det ni som går miste om en möjlig ny kärlek.
Det andra bryderiet jag tänkte avhandla är alltså guldhjälmar. Den som kom på att SM-vinnarna i hockey ska få guldhjälmar efter att hese Fredrik ljudit för sista gången varje säsong borde få en utmärkelse. Den som kom att efterapa denna briljanta idé och skapa en copycat-variant i varje nischad liten lagsport borde avgå. I hockey bär man hjälm. Ja, vi ger vinnarna en hjälm i guld. Ah, det var ju en smart och rimlig tanke. Men vad gör en hjälm på huvudet på en handbollsspelare? Det 
värsta exemplet jag sett är inte de sponsrade bygghjälmarna i handboll utan när jag såg att vollybolldamerna som fick guldtiaror. Det är fel på så många sätt att jag inte orkar borra mig ner i detta patriarkala snedsteg. När jag tänker på min kära älsklingssport handboll vill jag att den ska stå rakryggad och beundransvärd som en framtidsvisionär i underhållningsgenren kallad sport. Att skapa nya uppmärksammade tilltag är eftersträvansvärt och samtidigt en utmaning. Det är av den anledningen jag älskade isländska fansens vulkan. Det var någonting nytt, visionärt och skapade ett eko som ingen fotbollsälskare kan ha missat. Vem vet om inte det blev första riktiga läktaruppfinningen sedan vågen rullade i Mexiko-VM 1986. De fruktansvärda vuvuzelorna i Sydafrika räknas inte. Punkt. Jag hoppas verkligen svenska handbollsförbundet får riktigt bra betalt för att fortsätta köra med bygghjälmar i guld. Extra pengar på kontot bara för dessa. Det är den enda anledningen jag ser till att fortsätta med denna kvasitrofé.
När IFK Kristianstad vann handbollsguld för första gången sedan kobratelefonen uppfanns så vägrade lagkapten Johan Jepson att ta på guldhjälmen under firandet. För det tilltaget hedrar jag honom. För hans arv på planen avgudar jag honom.
Tjingeling!
