Ungdomar som säger att de vill stanna i sin hemstad, i sin lilla filterbubbla där de hör hemma med närhet till allt de känner till, är nog få. Vilja bilda familj, fixa jobb, känna lugnet och tryggheten med att kunna varenda förrädisk trottoarkant när man är ute och cyklar. Känslan av att vara på en plats och kalla det sin, utan att ha sett världen utanför. Åtminstone är det få som öppet proklamerar sin kärlek för tryggheten före utforskandet. ’Hemma är bäst’ före ’jag vill ut och se världen’.
När jag var 16 drog jag själv till Belgien i två veckor. Jo, det var under ordnade former och min föräldrar hade okejat. God öl hade de också! Vid 17 blev jag utbytesstudent i USA och när det var dags för lumpen visste jag inte mycket om militärtjänst men en sak var säker. Jag skulle inte göra det i Hässleholm, 12 km hemifrån Vinslöv. Det var alldeles för nära min hemzon. Karlskrona fick vara tillräckligt exotiskt. Det var ju trots allt ”åt fel håll” som man alltid benämner Blekinge av någon anledning. Universitetsstudier i Stockholm, jobb i Malmö, flickvän från Norrland och resor lite varstans.
Det är först när livet går in i nästa fas som tankarna börjar samla sig, läggas i rätt hurts i hjärnan och bearbetas med en nostalgisk förnimmelse av att hemma var rätt bra. Känslan av att vilja komma tillbaka. Ibland sker det medvetet och ibland sker det utan att man vet hur det gick till eller varför. Det undermedvetna som spelar Playstation med ens inre kompass och styr sin egna Tv-spelskaraktär tillbaka till hoodsen, till sin bakgård, till de andra vuxna som också hittat hem. Det är först nu som jag inser hur tryggheten och lugnet skapar en stril ström av hemkärhet i ryggraden. Det är precis som om den känslan inte gick att frambringa i ungdomen.
Vem vet, nästa livsfas kanske vill skicka mig tillbaka till ungdomens ovissa utforskande oändlighetskänsla men en sak har jag lärt mig på vägen. Vetskapen om sin hemstads trottoarkanter ska inte underskattas.
Tjingeling!
