3, 2, 1 KÖR! Speakerns röst ljuder över ett soldränkt Täppetcabana i Åhus och jag ser hur 19 bollar unisont kastas upp i luften. Matcherna är åter igång och entusiastiska barn slänger sig efter bollen för att göra allt för sitt lag. Kanske än mer hängivna är de föräldrar, syskon, vänner, farföräldrar, morföräldrar, ledare och föreningskamrater som hejar på vid sidan av planen. Det syns något engagerat och lite djuriskt i blicken när det första anfallet närmar sig crescendo. Jag sitter lite von Oben då jag har begett mig till speakertornet för att göra en av mina många intervjuer jag gjort under veckan. Mitt uppdrag på Åhus beachhandboll festival är att intervjua intressanta handbollskändisar, besökare, utövare och arrangörer för att dessa ska kunna sändas/pushas ut i diverse www-kanaler. Jag har en magnifik överblick över vad som händer runt området. Bakom de frenetiskt kämpande handbollsspelarna solar besökare på stranden närmast vattnet. Det sponsrade vattenleklandet med uppblåsta torn och rutschkanor är välbesökt. Frisbees kastas och kanelbullar med saft inmundigas. På andra sidan går en strid ström av festivalbesökare in och ut ur sponsorstält, mataffären och restauranger. Undrar om inte var tredje person jag ser har en glass i handen? Det är en fest!
Bortanför den sponsorsuppställda mobilladdningsstationen i det stora beachcentertältet har jag tidigare under veckan haft gäster i min soffa på scenen och pratat ’idrott på barns villkor’. Ett ämne som alltid är aktuellt men som i år blivit än hetare. Inte för att föräldrahetsen nått nya nivåer utan för en instiftad regel, som nog debatterats över borden i varje idrottsfamiljs hem, satt hjärncellerna i spinn. Från och med i år är det inte längre tillåtet att utse segrare i serier eller cuper i fotboll för barn under 13 år. Dispens kan sökas för vissa cuper. Detsamma gäller för handbollsspelande barn från och med säsongen 2017/2018. Det har i praktiken inneburit att inga resultat visas vid själva matchen, vinnare utses inte officiellt och inga serietabeller skapas (denna regel gäller inte under Åhus beach 2017). Förespråkarna menar att arbetet med att minska föräldrahetsen genom upplysning av problemet, utbildning av ledare och föräldrar samt insatser i hallar och på planer inte gett den effekt man hoppats på. Det räcker inte med utbildning samt skyltar där det står ”Barn är inte små elitidrottare” och ”Domaren är mänsklig”. 
De menar samtidigt att barnen har full koll på hur matcherna går och det essentiella är att lära dem vinna varje sekvens i spelet, göra mål och kämpa hårt för lagets bästa. Vad det blev i matchen är inte viktigt att jumbotrona, föra in i tabeller och visa upp på hemsidor och i lokaltidningen. Belackarna, å andra sidan, menar att ett av livets viktigaste lärdomar som idrottandet kan lära ut är att kunna ta en förlust eller att få känna vinstens euforiska sötma. De menar att detta beslut är höjden av curlande för våra barn och att även om de är barn är det viktigt att inte dölja verklighetens upp och nedgångar. Detta beslut gör istället att de skapar egna tabeller och listor över sina resultat.
Ironiskt nog höjs röster från Åhus beach att klimatet runt planerna med hetsande föräldrar och toppade lag blivit mycket bättre. Jag har själv pratat med spelare, ledare, ungdomsdomare, coacher och sekretariatsansvariga på beachen och citat som berättas för mig är ’så här bra har det aldrig varit förut’, ’som domare har jag haft det ovanligt lugnt från hetsande föräldrar och ledare’ och ’själva debatten som efterföljts av beslutet om att inte utse vinnare har i sig gett bästa effekten på länge’. Kan det vara så att vetskapen om själva beslutet varit det viktigaste i denna frågan och inte implementerandet vi har framför oss?
Jag tittar ut över stranden från mitt utkikstorn och ser all glädje från barn, ungdomar, föräldrar och ledare. Funderar en stund över vad jag egentligen tycker själv. Har svårt att samla tankarna i en tydlig ståndpunkt. Konstaterar dock att ingen vill väl ha prestationshetsande föräldrar vid sidan av planen, ledare som låter vissa barn få nöta bänk en hel match eller domare som mår dåligt av att 20 år äldre män skriker att de är dumma i huvudet. Om vägen till att barn ska få idrotta på sina egna villkor är att inte visa vad det står i matchen så är det en liten uppoffring jag kan stå ut med. Så länge barnen också får känna glädjen av att vinna, förbanna sig över en förlust och omfamna gemenskapen med sina lagkamrater över att de uträttat något tillsammans. För till syvende och sist är det vad idrott is all about!
Tjingeling!
