Vi hade min yngste bror och hans tjej på besök en outgrundligt kall aprildag. Ni vet den kylan som är den värsta av alla, den våta 2-graderplus kylan som sakta hittar vägen in i innersta benmärgsskrymslena och gömmer sig. Den kylan som barrikaderar sig längst inne bland knippen av nervtrådar, dna och grottbjörnsbeteenden. Den kylan dröjde sig kvar in i april månad, förmodligen som den gör varje år men ändå blir man lika förvånad att det ska vara på det viset. Ungefär som att man varje år tycker julmusiken börjar spelas tidigare och tidigare. Efter en trevlig middag får jag något oväntat frågan om att viga dem på deras stundande augustibröllop. Inte konstigt att jag blev förvånad då jag varken är präst eller borgerlig vigselförrättare. De hade dock bestämt att de ville ha mig att utföra detta hedersuppdrag. Oavsett om det skulle innebära att behöva smygviga sig i rådhuset innan ceremonin som jag skulle förrätta. Allt skulle dessutom hållas hemligt. Jag är ju inte den som säger nej till häftiga utmaningar så det var aldrig någon tvekan. SJÄLVKLART SKA JAG VIGA ER!
Nu scrollar vi framåt fyra månader till förra helgen. Podiet nere vid den porlande ån var vackert smyckad med eucalyptus, vita rosor och svajande vitt tylltyg. De 80 gästerna hade avslutat sitt glas bubbel och slagit sig ner på bryggans uppställda stolar då Rakel och Pablo började spela Alessia Caras ’Stone’. Längre ner längst träspången över åns vassbeprydda vattenbryn kommer brudparet och dess följe gående. Visst är det ett av de finaste ögonblicken som finns i livet. När bruden eller brudgummen möter den första förväntansfulla blicken från en vän, släkting eller mamma och då skiner upp som en sol. Man kan bokstavligen se hur nervositeten och anspänningen som pågått flera dagar släpper taget om axlarna. Det ögonblicket är obetalbart. Vackert. Okonstruerbart. Ett par sekunder av det parets liv som för alltid kommer att etsas fast i deras gemensamma historia.
Samtidigt som Rakel med hennes fantastiska röst sjunger ”When all is shaken, be my safety. In a world uncertain, say you’ll be my stone.” så glider jag obemärkt upp från publiken och ställer mig i vigselförrättarposition. Jag möter min svägerskas blick, hennes tappade haka och finger pekandes mot mig samtidigt som hon med munnen formulerar ”DU?!”. Vi hade lyckats hålla det hemligt!
En borgerlig vigsel är inte lång som ni kanske har fått uppleva. De blev i alla fall Herr och Fru. Jag lyckades med min del och det var såklart otroligt vackert. Jag tänkte inte berätta mer om hur jag vigde min bror utan istället berätta en liten historia som hände på middagen. Jag var placerad på honnörsbordet längst ut och hade som sig bör min bordsdam till höger om mig. I andra änden av lokalen stod mikrofonerna där toastmastrarna presenterade talare på löpande band. Under ett av alla trevliga tal så iakttog jag att Nathalie, min bordsdam, hade slut på vatten. Jag plockar upp vattenkaraffen till vänster om mig och häller upp vatten till henne först och därefter till mig själv. Jag tar en mun vatten och fortsätter att lyssna på en hästhistoria med bruden involverad. Efter ytterligare 15 sekunder ser jag i ögonvrån hur bröllopsfotografen kommer och sätter ner en fin bordsdekorationsbukett i karaffen jag precis hällt upp vatten ur. Men?? I vinets lätta berusning tog det mig två tankesnurror innan jag förstod att jag precis hällt upp blomvatten till min bordsdam och själv gladeligen tagit en törstsläckande mun. Fotografen hade bara varit iväg för att fotografera den fina bordsbuketten och lämnat vasen tom. Snabbare än en vessla ryckte jag bort våra två glas för att förhindra ytterligare missöden. Ett gott skratt blev det…
Undrar du fortfarande om jag fixade att bli borgerlig vigselförrättare?
-Nej tyvärr, men man och hustru är de likväl!
Tjingeling!
