Det var en mysig höstkväll den 2e oktober 2001 då min oskuld togs. Vips var den som bortflugen. Gone with the wind. Försvunnen i de höstmurriga orangea trädkronornas vajande. Jag hann aldrig riktigt förstå vad som hänt. Efteråt satt jag på soffkanten och stirrade ut i mörkret med en min som mest påminner om en trött och förvånad Leif GW Persson. Jag visste inte om jag var glad eller ledsen. Skulle jag skratta eller gråta? Var det här bra eller gjordes jag precis till åtlöje?
Det var inte bara min oskuld som togs den kvällen utan ca 4 000 andras också. Unisont klockan 22:10 rycktes mattan bort under våra fötter. Det kändes som om det aldrig skulle ta slut. I en knapp timme slängdes vi mellan stolthet och skämskudden, mellan beundran och förakt, mellan skratt och kräkspannen. Allt var slut på 50 minuter. Den oskuldsfulla bilden av min uppväxt var borta. Vinslöv skulle aldrig bli sig självt igen.
Att växa upp i Vinslöv har jag alltid sett som en förmån och ett privilegium. Må hända var det en skyddad verkstad och en ort med för lite att göra och ovanligt många byfånar men det var min ort. Kvällen den 2e oktober 2001 visades dokumentärfilmen ’Plötsligt i Vinslöv’ på SVT2. Efter den kvällen var sig ingenting likt när du sa att du kom från Vinslöv. Jag glömmer aldrig när jag kom till Stockholm 1996 för att börja plugga på universitet. Jag lärde känna Otto ganska snabbt. Otto var uppvuxen på Karlaplan i ett kulturellt och akademiskt hem där familjen bodde i en paradvåning större än vår 70-tals tegelvilla i Vinslöv. Fantastiska föräldrar med en förmåga att engagera oss universitetsstudenter i livets oändliga diskussioner. Men har man Narvavägen och Grevgatan som sina hoods så ter sig livets förutsättningar något annorlunda. Jag är på inget sätt uppvuxen på några bakgators hoods i Vinslöv om ni nu fick den idén men skillnaden mellan Karlaplan på Östermalm och Timotejvägen på Furutorp är noterbar. Minst sagt. När Ottos mamma frågade mig var jag kom ifrån och jag svarade Vinslöv så var hennes relation till denna lilla ort i östra Skåne att baksidan av varje nummer av ICA-kuriren hade reklam för ’Hedbergs i Vinslöv’. Möbelfirman som ironiskt nog var Vinslövs nav både innan och efter den slog igen. Oslagbart vackra möbler när butiken var igång och efter konkursen den stora samlingsplatsen för kultureliten och antagonisterna bangolfarna som illustreras i ’Plötsligt i Vinslöv’. Efter hösten 2001 är det ingen som refererar Vinslöv till Hedbergs. Numera hinner jag knappt avsluta meningen ’Jag är uppvuxen i Vinsl…’ innan man får se ett litet hånfullt smajl och motparten kontrar med ’Blub blubb’ eller ’De é bara fittet som brinner’.
När vi Vinslövsbors oskuld kollektivt togs den där höstkvällen 2001 sattes Vinslöv på kartan. Det blev en kultfilm i samma genre som ’Snickeriet’ och ’Joelbitar’. Fantastiska skildringar men där berättelsen fått eget liv, tagit en oväntad vändning och skakats om i sina grundvalar. Vinslöv är sig likt men samtidigt helt förändrat. Min bild av min uppväxt har dock inte skiftat men utomståendes föreställning av min förväntade uppväxt har ett före oktober 2001 och ett annat efter oktober 2001.
Så här 16 år efter att SVT sände dokumentären har jag såklart förlikat mig med att det var en nischad historia berättat av dokumentärfilmare som ville skildra livet i ett bysamhälle genom exceptionella huvudpersoner. Ett liv som egentligen finns överallt, konflikter som konstant pågår och originella huvudpersoner som hittas både i Östermalms Saluhall och på parkbänken utanför Trekanten i Vinslöv. Jag kan till och med uppskatta dokumentären med dess citatsprutande figurer och klass-samhällskonflikter. För visst är det omöjligt att inte le när bangolfaren storögt förklarar sitt mantra till det perfekta slaget:
Jag kan klara banan, jag vill klara den, jag ska klara den!
Tjingeling!
