Det finns tillfällen i livet som etsat sig fast i hjärnbarken men som, om jag fick bestämma, helst skulle få släppa taget om mina synapser och raderas från mitt minne. Händelser som jag skäms för, beslut som borde sovits på eller saker som aldrig skulle inträffat. Så här inför julen tänkte jag lätta på mitt dåliga samvete kring min naivitet och glänta på den skämskudde jag i 19 år haft framför ansiktet varje gång jag ska köpa en present. Om det kommer göra att jag i framtiden inte behöver kallsvettas, få kräkkänslor och dra mina dåliga bortförklaring om och om igen i huvudet för mig själv vet jag inte men det är värt ett försök. Säkerligen har vi alla våra samvetskval och rader med dåliga beslut men om vi gemensamt pyser ut lite rödrosa skämsdoft så kanske 2018 kan börja med lite lättare steg? Vi provar!
Den första lilla historien jag tänkte outa äger rum på juldagens natt mot annandag runt åren när Dilba, No Doubt och The Verve var som störst. Efter en hyfsat blöt hemvändarkväll i Hässleholm sitter jag i en fullsmockad taxi på väg mot mitt föräldrahem. Med mig i bilen har jag tre kompisar och tanken är att vi ska splittra notan för den 15 minuter korta färden mellan det ökända Tropic Star och den kultförklarade Triangelns gatukök i Vinslöv. Då vi stannat i den kalla och ruggiga decembernatten vid Vinslövs nav och min ena kompis stiger ur taxin hittar jag tre hundralappar liggandes på golvet i baksätet. Det är nu det händer. Naivitetens blåögdhet slog till med sådan kraft och det är som om jag hör mina egna ord utifrån. Jag riktar mig mot taxichaffisen och säger; ”Någon har tappat tre hundra spänn på golvet här bak, är det dina?” Den synen jag fick från polarna kommer jag aldrig att glömma. Blickarna sa ’Är du dum i hela huvudet?’ ’Ärligt talat, har du helt tappat det?’ och ’Vilken verklighet bor du i?’. Jag kan skylla på tequila, drinken Ragnar eller den feta fyllepastan vi ätit men i ärlighetens namn var det nog bara min knäppa godtrohet som fick för mycket utrymme. Inte skulle taxichaffisen försöka hitta tidigare resenärer och lämna tillbaka pengarna som han sa. De gick rätt ner till en förmodat välfylld juldagstaxidrickskassa. Jag skämdes och skäms fortfarande när jag tänker på det.
Ett par år senare, 1999, föds min bästa kompis förstfödde son. Jag ställs då för första gången som vuxen människa inför den socialt accepterade normen att köpa en dop/namngivningspresent. Som 23-åring har man inte tagit många beslut om vare sig dopgåvor eller ens barnpresenter. Inte för att jag kommer ihåg det men jag gissar att det pratades skojfriskt om vuxenpoäng när jag begav mig ut på stan för att hitta något att ha i handen nu när det var dags för namngivning. Hur tänker då en smått desperat 23-åring när man parkerat bilen i Kristianstad och ska hitta den perfekta presenten inom en rimlig budget med en tidsram på 1,5h? Letar jag upp en butik med otidsenliga och vackra barnleksaker eller går jag in på bokhandeln för en fin sagoklassiker? Inte jag inte. De elektriska impulserna i toppcentralen får mig att gå till den billiga guldhandeln för att inhandla en dryckesbägare i tenn. Jodå, ni läste rätt. Just då i detta förvridna ögonblick var detta den ultimata doppresenten. En klassiker och odödlig gåva som för alltid kommer följa denna söta pojke genom livet. Något han kan ta fram i sin första lägenhet och minnas sin pappas bäste kompis. Jag vet inte vad jag ska säga men just nu vrider sig innanmätet på min mage och hjärtat gråter en skvätt. HUR. TÄNKTE. JAG? Redan på väg till dopkaffet och överlämnandet av presenten kände jag hur ångesten över detta eminenta val av gåva (obs ironi) kom krypande längs de små oskuldsfulla nackhåren. Crescendot i min vånda kom när pojkens mamma öppnade presenten och jag hör mig själv säga ”Det ingår en inskription på bägaren också som ni kan göra med hans namn och dagens datum. Butiken hann tyvärr inte göra det innan idag.” Ridå!
Så, nu känns det faktiskt lite lättare. Nu ska jag släppa de här historierna och när jag sitter på julafton och tennkopps-ångesten över klapparna jag köpt kommer krypandes längs nackhåren kommer jag säga STOPP! Hit upp till min hjärna kommer du inte längre. Jag är nöjd och stolt över de presenter jag ger och du din gamla 90-talsångest kan åka hem igen till 56 bits-modem, flanellskjortor och Spice Girls.
Vi på Hjärta KID önskar er en underbart trevlig jul och ett gott nytt år!
Tjingeling!
