Vad tänker du på när du hör flygplats?
Själv förflyttar jag mig till Love Actually. Filmen som har en scen där man ser hur människor möts, kramas och ser glada ut, det ser fint ut och jag känner glad och blir varm inombords när just den scenen visas. Så jag tänker även flygplatser som en plats där man dels är på väg mot något man länge drömt om men också känslan att få komma hem till sina nära och kära.
Men man kan också göra en jämförelse mellan en flygplats och livet
Om du ska ut och resa så planerar du. Du vet var du vill resa, läser på om destinationen, köper biljett och är beredd på din resa. Du packar, förbereder det sista, tar dig till flygplatsen för att efter en stund gå ombord på planet. Och så sitter du fint i ditt sätt (hoppas jag) och kommer sedan fram till ditt mål.
Livet däremot. Där har vi samma sak med att vi vet lite vad vi vill, vi förbereder oss, kollar upp, kanske provar lite, bestämmer sig helt är som att köpa en biljett och åka till flygplatsen och vara redo för den där perfekta dagen att starta (ofta en måndag) börjar närma sig men då stannar en del, de kliver inte på planet. Utan de går runt där på flygplatsen och väntar. Väntar och faktiskt, väntar lite till.
Vi är duktiga på att ge andra råd
”Klart du ska våga ta det där nya jobbet”
”Klart att du ska åka till Australien, du som drömt om det i så många år”
”Barn, gå er väg i livet, följ era drömmar och lev livet fullt ut”
Men själva går vi runt på flygplatsen och väntar. Bara lite till. Till bättre tider. Nästa måndag. Nästa år. Barnen ska bli större. Vi hittar förklaringar, som med handen på hjärtat och lite självinsikt inser är – ursäkter. Ursäkter för att inte göra det vi vill – på riktigt.
Jag tror på att Richard Bransons citat ”Say yes – then learn how to do it later” Jag har gjort det många gånger. Första gången 2009 när jag slog vad med min dotter och fick börja träna friidrott med en elittränare men det har i sin tur följt av flera ja och sen lära sig hur. Så ja, jag tror på målstyrda mål där man utifrån den man är, drömmer och har för mål, sätter sina mål. Och sen, gör man det som krävs för att komma dit. Istället för att titta på vilka resurser man har här och nu, sätta ett ganska säkert mål som man vet att man till 99 % klarar. Det kittlar liksom mer. Man får kämpa. Man utvecklas. För att inte talas om allt man lär sig när det inte går som man tänkt!
En resa kan vara guppig, råka ut för tekniska problem, kännas långtråkig och som att man aldrig kommer fram, men den tar dig fram. Och kanske känns det ännu bättre när du kommer fram, tack vare att resan dit var tuff…
Så vilken resa vill du ut på, vad var det för drömmar och mål du har? Går du runt på flygplatsen eller är du på väg mot flygplanet? Och vilken dag kliver du på planet?
