”Vi har ikväll samlats här på Bäckaskog Slotts innergård för att tala om de besökare som dröjt sig kvar på slottet, somliga i flera hundra år”
Att stå ute på en månbelyst slottsinnergård, en råkall januarikväll, och höra detta gav mig rysningar på fler än ett sätt, det kan jag lova!
I samlad tropp ledde oss kvällens guide Inger Lundin, tillika författare till boken ”Spökar det på Bäcka-Skog”, in i slottskapellet. Två, små lyktor var de enda ljuskällorna vi hade med oss på vår vandring och inne i kapellet kastade de oroligt sken på väggarna. Inger tog oss tillbaka till tiden då Bäckaskog anlades, då som ett munkkloster, och detta på 1200 talet. Dessa munkar var väldigt välmående, något som somliga av byborna runtomkring endast kunde önska sig vara. Driftiga små pojkar, i alltför stora familjer, var inte helt ovanliga då och Inger lät oss lära känna en pojke med ett gudabenådat flöjtspel. Han spelade så rent, så vackert, så klart och trots att hans liv ändade i en faslig olycka, på Bäckaskog Slott, sveper tonerna av hans flöjtspel över Oppmannasjön än idag.
I gammaldags kåpa med luva svepte Inger sedan ut från kapellet, över gården och in i det gamla klosterköket. Vi fick oss ingen mat till livs, inte heller några gammaldags recept att ta med oss, däremot fick vi höra om den enorma skillnad det var mellan tjänstefolk och kungen själv på 1500 talet. Vilken makt kungen hade och vilka avskyvärda friheter han tog sig – vilken rädsla och maktlöshet tjänstefolket kunde känna… Fruktansvärda kontraster! Vi fick där i kylan höra om utsatthet och skam, om vad som kunde hända med oönskade barn och hur dessa barn kan göra sig påminda flera århundraden senare.
Vandringen tog oss sedan upp för en vindlande trappa. Vid trappans slut ramlade vi rakt in i Karl XI:s sängkammare. Det handlade inte så mycket om kungen själv, mer om en fältmarskalk och om dennes desperata önskan om att hitta en kvinna att ha vid sin sida. Han var inte så lyckosam i detta medan han var i livet, därför sägs han leta vidare i livet efter detta..
Vi gick vidare in i de storslagna slottssalarna som jag själv besökt flertalet gånger förr, bl.a. när slottet anordnar sin årliga konstrunda vid påsk. Då har det varit fullt dagsljus och detaljerna i de handmålade tapeterna har framträtt i full klarhet och orkideérnas färger har lyst mot mig. Denna kvällen var allt dunkelt. Tapeterna var suddiga, orkideérna var endast silhuetter i motljuset från slottsträdgårdens svaga belysning utanför och som ni vet- i mörkret ter sig allt så annorlunda! Vi hörde om vad som endast kan tolkas som en dåtida förbannelse, om krossade glas och ett vanställt ansikte som sägs kunna skymta i slottets speglar när mörkret fallit.
Utan att vi visste om det ledde oss Inger nu mot det som skulle bli slutet på vår gemensamma vandring. Vi gick vidare genom slottssalarna och jag höll envist blicken borta från de speglar som var upphängda längs vår väg. Vi gick uppåt och uppåt i ännu en vindlande trappa. Mörkret ständigt närvarande. Vi samlades högst upp i tornet, i något som jag uppfattade som ett ganska naket och kusligt utrymme. Trångt och olustigt. Och där hände något som fick mig, och många med mig, att skrika rakt ut! Jag tycker mig sällan tappa fattningen, men när jag hittar mig själv kramades en vilt främmande människa för trygghet får jag nog erkänna att jag gjorde det där och då…
På darrande ben tog jag mig ner till den varma, ombonade och inte minst ljusa receptionen igen. Gruppen splittrades och jag ville tacka Inger för en fantastisk guidning! Jag fick mig en liten pratstund med henne och hon undrade lite lurigt om en nyfiken spökvandringsdeltagare som jag inte ville besöka hästen Schejks grav, långt ute i mörkret i slottsträdgården?
Inger berättade då en av de mest kända spökhistorierna från Bäckaskog, den om Karl XV:s livhäst Schejk. På 1800 – talet var det tradition att även konungens häst skulle avlivas när kungen själv dog och 1872 avlivades Schejk med ett gevärsskott när budet om Karl XV död nått Bäckaskog Slott. Han begravdes på en plats inom slottets ägor och en gravsten restes. Inger gav mig en karta över området och anvisningar om hur jag skulle gå för att hitta dit. Dessvärre hade hon ingen ficklampa men tipsade om att lysa med mobilen, för när lamporna i trädgården tog slut blev det mörkt. Riktigt mörkt. Hennes sista uppmaning var att jag absolut inte fick titta hästen i ögonen om den kom galopperande förbi mig! Det sägs nämligen att Schejk fortfarande springer på slottsområdet, och det sägs också att om man råkar möta hans blick kommer något fruktansvärt att hända inom de närmsta dagarna. Jag antog utmaningen och gav mig ut på min alldeles egna spökvandring på Bäckaskog Slott!
